Jag var nära att dö igår.
Var på väg hem ifrån en fin filmkväll hos bästa vän. Körde, enligt vad jag kommer ihåg, lagligt. Kände att det var halt så jag släppte gasen lite. Det hjälptes inte och jag fick sladd. Bilen studsade från sida till sida och plötsligt låg jag i diket. När jag vaknade hade krockkuddarna sjunkit, jag trodde inte jag hade varit avsvimmad men det visar sig att jag trots allt hade varit ur medvetandet i flera minuter.
Jag klev ur bilen, letade min mobil, var chockad, skakade som en gnu och bad. Bad så stört mycket. Tackade för att jag var hel och att jag levde. Varningsblinkersen hade kört igång så jag bad att det skulle komma en bil. En snäll bil. Efter kanske 10 minuter började jag se ljus. Det stannade en ung snäll kille, frågade om jag var okej och förundrade sig över hur jag överlevt en sådan bilkrasch. Jag kunde alltså ha dött på fläcken. Efter att polisen och räddningstjänsten kollat på bilen fick jag höra att den hade studsat rejält och eventuellt voltat.
Jag tackar Jesus att jag lever!

Min moder sa: "han behöver dig, det är därför du lever". Och det tror jag stenhårt på. Gud är inte riktigt klar med mig ännu.

Jag var till olycksplatsen för en stund sedan och det var inte så kul. Det syns att bilen har rullat/voltat/flygit/studsat runt 20 meter. Det enda jag uppfattade var att jag fick sladd och lite försiktigt hamnade i diket. Så var inte fallet.
Men kära du, jag levde och jag är hel. Jag har några få blåmärken, ett skrapsår och huvudvärk. DET ÄR INGENTING jämför med vad som kunnat hända.

Så jag är glad att jag lever och även om det är jobbigt att tänka på allt, så vet jag att mitt psyke kommer ta sig igenom det här.