På lördag ska jag agera clown på en barndag i min hemstadshåla. Känns lite roligt och lite jobbigt.
Barn som gillar clowner brukar alltid vilja dra i en, helst i näsan, vilket gör ont och är irriterande. Har tänkt tanken att köra över dom med det tåget vi ska tuffa omkring i, men känns lite väl brutalt. Så det får räcka med att ge dom den minsta ballongen.

Har de senaste dagarna umgåtts med mucho fina människor, allt från troll till pojkvännen. (Ja jag har en sån)

Vi har varit vuxna och både lagat mat, städat, tvättat (!!) och lagt pussel. Sen har vi också varit ungdomliga, typ kollat på film och festat sönder.

Därav mitt face:

Lärdom till både mig och er.
Sov aldrig i ett rum med mina bröder.
Speciellt inte när den ena har druckit en aning för mycket vin, och den andra bara gillar att snacka bajs och fisa.
Ta till er av detta. Sov aldrig med mina bröder!

Mitt höger öga förlöser någon form för vätska. Min bror ligger på golvet och snarkar ensamt, men högt. Fläkten fyller rummet med en ljuv kall luft. Jag välkomnar John Blund med öppna armar.

Kvällsrim. Är. Underbart.
(Speciellt när de inte rimmar)

Då hände det som inte var möjligt. Det var så långt ifrån någons verklighet och vildaste fantasi. Min mamma krockade med hennes bil och husvagn. Denna gång berodde det inte på blixthalka, utan hon blev förmodligen påkörd bakifrån, kom i obalans och voltade in i mitträcket på E4:an utanför Uppsala. Både bil och husvagn är mos, men min mamma och lillasyster (som också befann sig i bilen) LEVER! Helt oskadda, om man bortser från några skärsår och smärtor i huvud och rygg. Ingenting allvarligare än så.

Det går inte att förstå vad som hänt. Det enda jag är helt övertygad om är att det finns någonting övernaturligt som höll sin hand om oss. Denna övernaturliga kraft anser jag vara Gud. Kan inte vara annat, då Gud faktiskt är mäktigast.

Bild på bil och vagn:

Första natten efter olyckan. Sömn: 2 timmar ungefär.
Men det är okej. Jag tar igen mig.

Jag var nära att dö igår.
Var på väg hem ifrån en fin filmkväll hos bästa vän. Körde, enligt vad jag kommer ihåg, lagligt. Kände att det var halt så jag släppte gasen lite. Det hjälptes inte och jag fick sladd. Bilen studsade från sida till sida och plötsligt låg jag i diket. När jag vaknade hade krockkuddarna sjunkit, jag trodde inte jag hade varit avsvimmad men det visar sig att jag trots allt hade varit ur medvetandet i flera minuter.
Jag klev ur bilen, letade min mobil, var chockad, skakade som en gnu och bad. Bad så stört mycket. Tackade för att jag var hel och att jag levde. Varningsblinkersen hade kört igång så jag bad att det skulle komma en bil. En snäll bil. Efter kanske 10 minuter började jag se ljus. Det stannade en ung snäll kille, frågade om jag var okej och förundrade sig över hur jag överlevt en sådan bilkrasch. Jag kunde alltså ha dött på fläcken. Efter att polisen och räddningstjänsten kollat på bilen fick jag höra att den hade studsat rejält och eventuellt voltat.
Jag tackar Jesus att jag lever!

Min moder sa: "han behöver dig, det är därför du lever". Och det tror jag stenhårt på. Gud är inte riktigt klar med mig ännu.

Jag var till olycksplatsen för en stund sedan och det var inte så kul. Det syns att bilen har rullat/voltat/flygit/studsat runt 20 meter. Det enda jag uppfattade var att jag fick sladd och lite försiktigt hamnade i diket. Så var inte fallet.
Men kära du, jag levde och jag är hel. Jag har några få blåmärken, ett skrapsår och huvudvärk. DET ÄR INGENTING jämför med vad som kunnat hända.

Så jag är glad att jag lever och även om det är jobbigt att tänka på allt, så vet jag att mitt psyke kommer ta sig igenom det här.

En lång natt, ingen sömn.
Kallt. Äckligt.
Tur att man är positiv!

Det regnar. Det brinner. Jag är blöt och luktar rök. Bara jag som älskar lördagar?

Mitt snor är svart.

Detta har jag min pappas panncentral att tacka för. Så tack. Det var en mycket lärorik upplevelse och jag hoppas aldrig jag behöver genomlida den igen. Drömma kan man ju alltid göra.